Dhaka, Bangladesh - January 2015

"-Just turn left at the next corner and you'll see a cinema hall. Next to the cinema hall is a parking garage. Just go past the guards, and at the back of the garage you'll see stairs. Go up the stairs and through the door on the second floor. It's not difficult to find!"

Says the front desk clerk at the hotel. And he's right! I do find the bar, and it's dark, smoky and crowded. Just the way I like it.

It's my last night in Bangladesh and I'm beginning to really enjoy this country. It took me a few days, but now I've found good food, nice people and alcohol. What more does one need!?!

I order a beer at the counter. Next to me is the Regular Customer, the "functioning alcoholic", who knows everyone and everything.

"-I come here every night!", he says proudly.

"-I believe you!"

Like most Regulars in most bars, he is very nice. He owns a candy shop and offers me a cigarette. With all the dust in the air, I've been coughing since I got to this country; smoking one more won't matter. We talk about Volvo and Swedish herring, you know: Things Important.

The waiters are dressed in white jackets as white pants. I guess it's suppose to look elegant, but in the dim lighting they look more like hospital staff. I wanna yell "-Nurse, give me another one! And I'm still waiting for my sponge bath!".

After paying his bill, The Regular pulls out a neatly folded document with his photo attached to it. The cashier stamps and signs it.

"-It's my alcohol permit.", he proclaims, "Everyone must have one to drink!".

Except me, of course. I'm a foreigner.

On my way back to the hotel, I stop for some great lamb kebab with bread straight from the oven and a Pepsi. Life is good and I will have to come back to Bangladesh soon.

Khulna, Bangladesh - January 2015

There is no evening train out of Khulna so I am forced to spend the night. As so often, the unexpected makes for the best experiences.

After a tasty late lunch at the hotel, I walk down to the river. The market is crowded and endless; the narrow street seamlessly transforms from selling fishing supplies to fabric to furniture to food.

Foreigners are not a common sight here and many people say hello. "-Your country name?" is the usual question. Some wanna talk more and invite me to sit down in their shop. It's all very friendly, but at the same time make it impossible to just go for a walk. I smile, stop and talk for a bit, but then move on. If I sit down I might be trapped for hours.

There's an opening in between some buildings and I make my way down to the river bank. It's dusk, and the dust in the air is filtering the light, creating a beige softness to the scene. A man joins me looking out over the water. And then another. And another...

Before I know it, ten people are standing next to me in a spot that was empty when I got there. Everyone wants to see what the foreigner is doing! I walk back to the street and they immediately begin leaving too. I take my camera out, turn around and snap a picture of them. Got ya!

Continuing through the market, I travel back in time: rickshaws zigzagging between children carrying bricks on their head; a man selling fish from a tray, his only illumination a wax candle stuck to the scales of one of them; a boy making paper bags out of old newspapers; a woman carrying the evening's drinking water on her hip in a huge metal canister; men loading a truck with hundreds of sacks of salt, the one on top of the stack briefly exposing his genitals under the "lungi" every time he squats down to lift another sack; craftsmen making knives, mattresses, shoes and gravel, right there on the street.

Close to the railway station, I turn a corner to discover a makeshift roulette table. It's lit up by two open flame torches and draws a big crowd. I watch for a while. This amuses the men, but not enough to let me take a picture.

I step closer and place a bet on "tiger". Being in the Bengal and all, it seems appropriate. The wheel spins like crazy and I yell "Tiger! Tiger!" in excitement. A guy next to me says "-You should've bet on 'bird'. It's better."

"Ha! Screw you!", I'm thinking as the wheel stops on "tiger". I get double my money and immediately bet half of  the winnings. And lose it.

But I leave 10 Taka richer than I came. Of course, 10 Taka is only 13 US cents, but is still feels damn good!

NEDSTRÖMS I BANGLADESH - JANUARI 2015

Jag letar efter kyckling och svettas som en gris. Jag vet att det finns en liten grillrestaurang här på någon hörna, men Old Dhaka är en enda röra av gränder, människor och rickshaws. Kläderna klibbar mot kroppen och snoret rinner, damm och avgaser får min allergi att gå på högvarv och jag känner mig nästan omtöcknad. Hjulångaren som ska ta mig söderut mot Khulna lägger ut om bara en timme, men först måste jag köpa mat till några av gatubarnen. 

I brist på kyckling blir det nybakat chapati och äggröra från en flottig stekhäll. Jag ber om tolv ägg och att de ska delas upp i sex portioner. I språkförbistringen går det sådär, men det blir iallafall en påse med bröd och steka ägg om vartannat. Genom en ström av varma kroppar skyndar jag tillbaka till färjeterminalen.

Den äldre stadsdelen av Bangladeshs huvudstad befolkas av arbetarklass och neråt, en fallfärdig kakofoni av verkstäder, hål-i-väggen-affärer och gatukök. Jag  är den enda västerlänningen och folk stirrar som om de sett en utomjordling. Gatan luktar sopor och urin. Jag undrar varför jag återigen valt att semestra i ett land med usel infrastruktur, där fattigdomen är ett öppet sår och risken för magsjuka uppenbar. Varför ska det vara så stört omöjligt att bara lägga sig på en Kanarieö och koppla av med en öl som en vanlig mänska?!?

Jag springer nästan på en barn som gräver i en ruttnande sophög. Han letar efter plastpåsar, tomflaskor, metallbitar, vadsomhelst som går att återvinna, göra till några kronor och en måltid. På andra sidan gatan släpar kortväxta tonårspojkar cementsäckar i uppdrivet tempo - ju fler säckar, ju mer mat för dagen. Ur hand i mun. Ingen rast. Fortare, fortare! Och mitt i kaoset sitter en kvinna och försöker sälja fem apelsiner som hon staplat i en perfekt pyramid på den smutsiga trottoaren.

Nere vid färjeterminalen hittar jag först inte pojkarna. De har skingrats och slukats upp av folkmassan. Jag går runt en stund. Det måste ju finnas fler. Hur många som helst. Så, där mellan en ponton och den skräpiga strandkanten, ser jag en av dem. Han vadar i det grumliga vattnet, kanske tio år gammal, klädd i ett par shorts. Han känner igen mig och vinkar. Så dyker han ner under ytan och letar efter något på bottnen. Vadsomhelst, vadsomhelst som går att sälja. När han kommer upp är han lerig och oljig, fryser så han skakar.

Jag sträcker honom påsen med bröd och ägg. Maten är fortfarande varm och han ler med klapprande tänder. Med påsen över huvudet tar han sig upp ur vattnet och springer bort till sina kamrater som sitter under en bro en bit därifrån. Han vinkar igen och jag tar en cigarett. Egentligen röker jag ju inte, men va fan ska man göra?

###

En stund senare lägger hjulångaren Tern ut. Solen står lågt och skapar ett gulblekt skimmer över floden. Ett dussintal andra färjor trängs i hamnen, stora fyrkantiga stålschabrak som tar över 1000 passagerare - 2000 om det kniper. Hjulångaren är liten i jämförelse och hytten som är min det närmaste dygnet är enkelt inredd med säng, handfat och mygg. Plötsligt hörs en stor smäll. Vi har backat in i en annan båt och folk skriker och gapar. En tandlös gubbe tar upp beställningar till middagen. Själv önskar jag att det fanns en bar ombord.

Väl ute på floden plöjer vi fram mellan spannmålsfartyg, gruspråmar och hundratals roddbåtar som kryssar fram och tillbaka mellan stränderna med en oändlig ström av pendlare. Sirener tjuter, vattnet glittrar svart. Genom kamerans dämpande lins ser det nästan fridfullt ut, men med blotta ögat är det en rå, omtumlande verklighet.

Det finns två andra västerlänningar ombord och svältfödda på konversation slår vi oss genast i slang. De båda och jag visar sig vara överens om det mesta: Bangladesharna är vänliga och hjälpsamma; att det är förenat med akut livsfara att åka buss; och att maten är fantastisk, speciellt då den där grillade kycklingen som snittats upp och marinerats innan tillagningen. Så jäkla gott!

Landet är både vackert och intressant, om än inte helt lätt att resa i. Hur hanterar man fattigdomen? Ska man pruta om fem kronor med någon som kanske tjänar femtio kronor om dagen? Dilemmat är tyvärr inte unikt för Bangladesh och vi har inga svar annat än att man får försöka hitta en balans från situation till situation.

Jag drar mig tillbaka tidigt och på min fråga om det finns myggmedel att köpa så mumlar den tandlöse stewarden på utmärkt engelska "Don't worry. I have!". Han hämtar en sprayflaska  och innan jag hinner protestera så gasar han grundligt varje hörn av min hytt. Myggfri, somnar jag snabbt.

###

Natten är kylig, men båtens enorma dieselmotor gör däcket varmt. Det är en timme kvar till gryningen. Vakten som skyddar oss i första klass ifrån drivorna av sovande kroppar på mid-däck slumrar på en stol. I den lilla kiosken knappar en tonårskille på sin telefon. Han reser sig lite motvilligt och ger mig en kopp rykande te som jag tar med mig ut på fördäck. Båtens stora strålkastare sveper den mörka stranden, röda lanternor visar små fiskebåtar, månen är ny.

Hjulångaren är en av fyra kvarvarande som trafikerar sträckan Dhaka-Morrelganj. Rostig, knakande och byggd 1929 är den en nostalgitripp som fortfarande fyller en funktion. Kaptenen med hennafärgat skägg har haft båten sedan 1976. I år går han i pension. En annan kapten är utsedd att ta över, men hur länge hjulångarna kommer att hållas vid liv vågar kaptenen inte gissa. Bangladesh har väldigt få utländska turister som skulle kunna få dem att bära sig ekonomiskt och de gamla klassikerna tillåts att förfalla.

Gryningen kommer långsamt och avslöjar fält och små byar. Landskapet är ett töcken i grått och grönt, avbrutet av enstaka upplysta hus. Skuggor rör sig på vallarna mellan kanalerna. Så svävar en klagande sång över nejden, en vädjan om att Gud är stor och bara en, när byarnas böneutropare blandas i ett svällande kanon. Småbåtar bryter den rosa vattenspegeln och strändernas tegelbruk puffar rök i stiljten. 

En kille i tolvårsåldern håller mig sällskap en stund. Han är matros på båten och har en massa frågor.

"Var kommer du ifrån? Är det kallt i ditt land? Går alla barn i skolan där?", säger han och ler med hela kroppen.

Eller det är i alla fall det jag tror att han säger. Att jag på engelska förklarar att jag inte pratar Bengali och inte förstår ett ord tycks inte besvära honom. Munnen babblar och hans ögon glittrar nyfiket. Kanske frågar han i själva verket om jag sett One Direction eller om jag har en iPhone 6.

I det första ljuset lägger vi till i hamnstaden Barisal. Tungt, otympligt gods lastas av och på av seniga män i badtofflor. Nästan alla bär lunghi, en typ av sarong, och en av männen exponerar sitt kön när han hukande staplar saltsäckar på en lastbil. Det mesta av Bangladesh är dränkt av vattendrag och båtarna är en livsnerv där vägarna är dåliga eller obefintliga.

Dan gamle stewarden serverar frukost, och mina reskamrater och jag jämför vem som sovit sämst. De andra två ska vidare till Sundarban, världens största mangrove skog i floddeltat vid Bengaliska Bukten, där de hoppas att få se tiger. "Chansen är ju inte så stor, men iallafall större än hemma i Australien!", säger den ena. Positivt tänkande.

###

I kvällningen kommer jag fram till provinshuvudstaden Khulna, och efter dusch och middag går jag en promenad. Marknaden visar sig sälja allt; järnaffärer blir till skrädderier som blir till godisbutiker och grönsaksstånd längs gatan. Återigen är jag den enda västerlänningen och folk kommer fram och hälsar. "Vad är ditt lands namn?" är den återkommande frågan.

"Jaså, Sverige", säger en man och ler stort, "Jag hörde om tågpersonalen där, dom där killarna som inte fick ha shorts och tog på sig kjol istället. Bra luftgenomströmning, men det var nästan gay!"

Butiksägare bjuder mig att sitta ned, "Kom! Prata!" Jag stannar en stund, men varje gång bildas det klunga så jag går vidare. Visst är uppmärksamheten vänlig, men folk tycks inte reflektera över att det kan vara jobbigt att ha tjugo ögon på sig medan man dricker te.

Män och kvinnor är inte lika segregerade här som i till exempel broderlandet Pakistan och för att vara ett muslimskt land så är Bangladesh jämförelsevis avslappnat med sin religion. Jag ser endast få kvinnor med slöja, ett hinduiskt tempel smälter in i gatubilden och det finns till och med några skumma barer. En man beskriver sig som ateist. Trots detta så är kvinnornas värld stängd för mig som ensamresande man.

Mörkret lägger sig. I ett gathörn står ett litet hemgjort roulettebord upplyst av två facklor. Hjulet snurrar och gruppen med spelande är roade av att jag tittar på, men inte lika roade när jag vill ta en bild. Så jag gräver i fickan, får fram en sedel och satsar på "tiger".

Hjulet tar fart. "Tiger! Tiger!".

"Du borde satsat på fågel istället", säger killen bredvid mig, "den är mycket bättre!".

"Ha!" Hjulet stannar på "tiger". Jag vinner dubbla pengarna, satsar genast igen. Och förlorar. Men jag går därifrån tio taka rikare än när jag kom. Visserligen är tio bangladeshiska taka bara värda en enda svensk krona, men det känns ändå jäkligt bra!

I Bangladesh konfronteras man med både gamla traditioner och ett omodernt samhälle. Samtidigt skymtar framtiden i överbefolkade megastäder som Dhaka där klimatflyktingar tvingas hitta nya sätt att överleva. Det finns ett otvunget umgänge och en glädje mitt i skoningslösheten som får en att beundra människans styrka och känna hopp.

Som turist hittar man nya sevärdheter inom sig själv.

BANGLA TIPS:

Ett bekvämt hotellrum med pålitligt varmvatten och luftkonditionering ger dig mer energi att ta itu med det sammelsurium som är Dhaka. Snåla inte! Många bättre hotell ger upp till 40% rabatt beroende på säsong samt erbjuder gratis transfer från flygplatsen. Mejla dem direkt och fråga.

Liksom i de flesta U-länder så får du mest ut av Bangladesh om du reser med lätt packning, öppna sinnen och tålamod. Ta med en guidebok, men våga också släppa den och gå vilse.

Hjulångaren kallas The Rocket och drivs av statliga BIWTC (www.biwtc.gov.bd). En förstaklassbiljett kostar ca 200 kr. 

Emirates flyger Stockholm-Dhaka för ca 5200 kr via Dubai.

Cox's Bazar, Bangladesh - January 2015

I need a toilet and food, and I can't find either for the longest time. The center of Cox's Bazaar is a dusty, noisy traffic jam and I'm not having a good time at the moment. Frustrated with myself for always choosing these difficult travel destinations, I escape in a rickshaw. 

A little later I've ordered lunch at a small beach-side restaurant. The teenager in charge barely gets off his cellphone to take my order, and gets right back on it while preparing my food.

But the meal is surprisingly good and, blood sugar rising, I take in the ocean view: blue sky, red parasols, a green sea whipped into white by the strong wind. 

A boy stops on the sidewalk in front of me. He's about 8 and dirty. He looks at me while I'm eating; his little hand, palm open in front of him. 

I put a big portion of chicken and rice on an extra plate, and beckon him over. He sits down and attacks the food as if he hasn't eaten properly for days. He probably hasn't. 

He watches his plate. I watch him. The wind stirs up clouds of dust.

We finish at about the same time and I watch him sink into an instant food coma. He gives me a careful smile and a thumbs up. Part of his neck is covered by a nasty fungal infection, some of it an open wound, some of it healed into white patches on his dark skin. 

I'm about to ask him if I can take his picture, but the waiter tells him to leave. I understand. The boy is filthy and sick, and he's not good for business. 

I have coffee and look at the sea. A fishing boat struggles upwind. 

Dhaka, Bangladesh - January 2015

After a day in Old Dhaka I find only one word to accurately describe it. "Race", as in "competition" or "tidal race" both.

I say "Old Dhaka" as that's the part of town I've decided to explore. There are of course other parts that are better off, with BMWs and KFCs, where the middle class leads a life of upward mobility. Fifteen million people and counting leaves lots of room for diversity.

But in Old Dhaka many people are stuck, caught in a race for mere survival. The lucky ones own a small store or a fruit stand, maybe an old bus where you can pack'em in. The not so lucky ones rent a

rickshaw or rowboat from someone else, and then paddle for life.

And then there's the rest, the ones who have nothing but their hands to feed themselves: the woman squatting in a pile of stinking food scraps collecting sour rice into a bowl; the child using a stick to pick recyclable plastic out of the sewer; stunted teenage boys carrying bags of cement at a construction site; a girl trying to sell five dusty oranges arranged in a perfect pyramid on the filthy sidewalk.

Many of them are literally running up and down the crowded streets, with loads on their heads or pushing heavy carts. Every minute counts as every extra transaction means a little less hunger. Jaws are clinched to bare the pain of aching joints and life.

This is a world with no sick time, no vacation, no healthcare. Herniated discs, diarrhea, inflamed teeth...   Unless you're dead, you go to work. Unless you work, you die.

I look at the people and make mental notes; taking photos would be too intrusive. Is this the future of the planet as mega-cities grow bigger? Climate change is already real in low-lying Bangladesh, with millions leaving fields ruined by seawater or washed away villages to come to Dhaka.

When shit really hits the fan and billions of people are losing their livelihood due to drought and floods, will Stockholm and San Francisco look like this too? I hope I don't have to find out.

The sun rises as I have breakfast. The race starts again and it will continue well into the night. Losers starve. If you win, you get to do it all over again tomorrow.

Dhaka, Bangladesh - January 2015

"-Is it ok if I take a photo?", I ask.

He stops rowing and strikes a perfect pose. I snap blindly, the
viewfinder of my phone useless in the strong sunlight.

Normally, one should always try not to overpay when traveling as that
will make it more difficult for the next tourist to get a fair price.
As there are no other tourists in Old Dhaka, I decide that doesn't
apply here. How can you haggle over a dollar with someone who has
nothing?

As we part, he smiles.

Dhaka, Bangladesh - January 2015

After traveling for thirty-four hours, I find myself in a hotel shuttle leaving the airport. As the van makes its way out of the gates there are hundreds of people surrounding it, many of them trying to persuade the military guards to let them inside the restricted area. Chaotic would be the little sister of this situation.

The driver makes his way through the crowd and I realize that for the first time in decades I feel intimidated by a new city. I can tell that, if I'm not careful, this place will eat me alive, erase my existence, leaving no trace. And I love it!

The van races down a highway just to come to a complete stop a minute later. I mean complete stop. The driver turns the engine off, and we wait.

After five minutes, traffic decide to move and we fly down the street until the next dead stop. And again. And again. We cross the same body of water twice, probably thrice, turn right, right again, and another right...

This goes on for seventy minutes. The distance from the airport to the hotel is about six miles.

The hotel is not super clean, but fine. The room has a safe, BBC on the TV, white sheets and - as the porter proudly points out - hot water. Luckily, I brought my flip-flops from home so I don't have to step on the carpet.

A bottle of mineral water is ceremoniously brought to my room, but it's not sealed and has clearly been filled from the tap. Yes, *please* make me sick on the first day!

Dinner is an adequate Butter Chicken and roti in the hotel restaurant, and I can hardly keep my eyes open.

I set the alarm to right before sunrise. Tomorrow is looking hectic.

En Route To Abu Dhabi - January 2015

The mystery of flying never stops fascinating me. 

After a couple of late-morning drinks with a stranger, I board another plane in New York. One sleeping pill and I'm on my way.

Six hours later, I wake up refreshed; or as refreshed as one can be in an economy seat with extra legroom. The screen on the wall shows we're right over Sweden, but outside is only darkness. My friends down there have no idea I'm passing by, most of them probably sound asleep. 

I peer through the night. Nothing. 

But suddenly...   There! There is the island of Gotland! Towns and roadways paint a map in the darkness. My mother and I used to vacation down there when I was a child, and I'd ride my bicycle endless miles from the rented cottage. Carefree, clueless to what life had in store. One could call it happy.

The plane travels quickly and memories fade as we move towards Russia. 

I watch a movie where Tom Cruise saves the world once again, doze off and awake to the smell of coffee filling the cabin. Outside, dawn is a faint line on the horizon. I'm traveling against time, and after two short nights it's already Monday. 

Then everything happens at once. As the caffeine hits my brain, the sun rises and reveals the land below. We are just entering Iran, leaving the Caspian Sea behind and climbing over snow powdered mountains. Within minutes, Teheran is on our left. 

A hardcore Jewish passenger chooses to don full religious gear, including strapping a small wooden box to his forehead, and begin bowing towards the bulkhead. Is he praying for his suppressed brethren in the country below? He's traveling with his wife and their newborn son, and I can sense their love is abundant. 

Iran fades, and the waters of the Persian Gulf are green as we descend. Wheels screech as they make contact with a new adventure. 

Abu Dhabi is a lot warmer than New York.